Historian om AA:s Nybörjarklasser

Inledningsvis tog Anonyma Alkoholisters tillväxt fart i
Cleveland, Ohio. Clarence S. och männen gick ut och “jagade” fyllon, drog dem
av barstolarna och från gathörnen. Vi gör inte så idag, men vi gjorde så då
(sent 1930-tal och 1940-tal). Och det fungerade!

På tidiga 1940-talet när det var ungefär 1.000 medlemmar i
Anonyma Alkoholister var mer än hälften från Cleveland. Boken “Anonyma
Alkoholister blir myndigt” talar om det på sidan 21: ‘Det var snart uppenbart
att det behövdes någon form av sponsring för de nya människorna. Varje
nykomling fick en äldre AA-medlem som hälsade på honom hemma eller på
sjukhuset, undervisade honom i AA:s principer och följde med honom på hans
första möte.’ Så även då tog sponsorn sin sponsee på möten och träffades honom,
istället för att han skulle behöva söka upp AA. “Anonyma Alkoholister blir
myndigt” fortsätter med, ‘Men inför anblicken av hundratals människors bön om
hjälp blev det uppenbart att antalet äldre inte räckte till att täcka
efterfrågan. Helt nya AA-medlemmar som varit nyktra bara en månad eller ibland
en vecka fick vara sponsorer till alkoholister som fortfarande befann sig under
avgiftning på sjukhusen’. På grund av den snabba tillväxten i Cleveland så kom
en idé om organiserade klasser. (Sista mening borttagen vid översättningen pga.
att citat saknades.)

Under vintern 1941 anordnade Crawford-gruppen (som var grundad i februari 1941) separata möten för att hjälpa nykomlingar genom stegen. I första numret av “Cleveland Central Bulletin”, i oktober 1942, var Crawford-gruppens nybörjarklasser listade som ett separat möte. Och i andra numret, i november 1942, var en artikel döpt till “Crawford Men’s Training”. Den refererar till kanske den allra första Nybörjarklassen. “Crawford-gruppens metod ‘Men’s Training” har blivit högt uppskattat av många. Gamla AA-medlemmar är tillfrågade att komma till dessa möten med eller utan nya kandidater, där de nya kandidaterna får individuell uppmärksamhet precis som de var på ett sjukhus. Att besöka en kandidat i hans hem har alltid blivit hindrade av avbrott. Men kandidaten som inte vågar lätta sitt hjärta helt för rädslan av att någon av hans familj ska höra och av AA medlemmarnas tystlåtenhet av samma anledning. Intagning på sjukhus är utan tvekan det bästa svaret för hur budskapet effektivast ska föras fram; men Crawfords träningsplan verkar för oss som den näst bästa.

I de tidiga dagarna var de inte säkra på om du kunde bli nykter
såvida du inte genomgått en behandling. Det var en av de tidiga frågorna -
kunde en person bli nykter utan att genomgå en tre eller fem dagars avgiftning.
För det var under de avgiftningarna som det ibland kunde komma mellan tio och
tjugo AA-medlemmar på besök till den nya personen. Och varje timma som
kandidaten var vaken skulle han höra någons berättelse - om och om igen. Och
något stannade kvar efter denna sjukhusvistelse. Men de försökte göra det
utanför sjukhusen och detta vad var de första klasserna kom från.

Dessa klasser fortsatte hos Euclid Avenue Meeting Hall under
juni 1943 och samtidigt annonserade the Central Bulletin en andra sammankomst -
“The Miles Training Meeting”. I the Bulletine stod, “The Miles Group
rapporterar att de har upplevt en ovanlig framgång med deras nybörjarklasser.
Nykomlingarna är inte tillåtna att närvara på vanliga AA-möten förrän de har
fått fördjupade kunskaper om vad arbetet handlar om.” Nykomlingen kunde inte gå
på ett möte innan han hade slutfört nybörjarklassen. På många platser fick du
inte gå till AA om du inte hade varit de fyra mötena. Du satt inte bara där -
du hade redan gjort stegen när du kom till ditt första AA-möte. “Från 15 till
20 deltagare på varje nybörjarmöte och nya medlemmar blev grundligt upplärda.”

Dessa möten växte och spred sig och det kom besökare från andra
städer och stater. Under 1943 blev nybörjarklasserna standardiserade till fyra
möten av “the Northwest Group” i Detroit, Michigan. “I juni 1943 föreslog en
samling medlemmar idén om ett separat talarmöte för att på ett mera förmånligt
sätt presentera programmets Tolv Steg för tillfrisknande för nyanslutna.
Beslutet blev att hålla ett stängt möte för alkoholister bara för detta syfte.
Det första talarmötet i Northwest Group hölls på måndag kväll, 14 juni 1943 och
har efter det hållits varenda måndag kväll utan undantag därefter från 1948).
En plan för presentation de Tolv Stegen för tillfrisknande utformades under
dessa möten.

Planen bestod av att fördela de Tolv Stegen till fyra kategorier
för att förenkla studiet av dem. Fördelningen var:

1. Erkännandet

2. Andlighet

3. Återuppbygga och Inventera

4. Arbeta och budskapet

Varje del blev diskuterat på måndagskvällarna i tur och
ordning. Denna metod var sådan succé att den upptogs av andra grupper i Detroit
och senare i hela USA. Slutligen blev formatet publicerat i sin helhet av
gruppen Washington, DC i en broschyr som fick titeln ”En tolkning av våra Tolv
Steg”. Den första broschyren publicerades 1944 och innehöll följande
introduktion: ”Möten hålls så för att bekanta både de gamla och nya medlemmarna
med de Tolv Stegen vilket vårat program bygger på. För att alla Tolv Steg ska
bli genomgångna på så kort tid som möjligt är det indelade i fyra
klassificeringar. En kväll i veckan blir helt tillägnad en av de fyra
klassificeringarna. Så, på en månad kan en nykomling få lära sig grunderna om
våra tolv föreslagna steg.” Denna broschyr var omtryckt många gånger i
Washington, DC och i resten av landet, den trycks till och med i några regioner
än idag.

Vi talar om ”Konferensgodkänd litteratur” idag; men detta är hur
gemenskapen arbetade på den tiden. Detta är ett brev från Bobby B., Bill W:s
sekreterare, skrivet på ”Alcoholic Foundation” brevpapper. Detta är vad hon
skrev: ”Washington pamfletten, liksom den nya från Cleveland, samt en hel del
andra, är alla lokala projekt. Vi varken godkänner eller ogillar dessa lokala
texter. Med detta menar jag att the Foundation känner att varje grupp har rätt
att skriva sin egen ”konservöppnare” och låta dem stå på sina egna meriter. Var
och en av dem har sin egna goda poänger och väldigt få har orsakat några
kontroverser. Men i alla lokala hänseenden håller vi våra fingrar borta - vad
gäller för eller emot. För att vara uppriktig har jag inte haft tid att mer än
skumma igenom Washington pamfletten, men jag har hört en del positiva kommentarer
om den. Jag tror det måste finnas åtminstone 25 lokala pamfletter nu som
används och jag har ännu inte funnit någon som inte har några goda poänger.”

1945 skrev AA Grapevine tre artiklar om nybörjarklasserna. Den
första publicerades i juni, och den beskrev hur klasserna genomfördes i St.
Louis, Missouri. Detta har att göra med ”utbildningsplanen” och de kallade den
för Wilson klubben. ”En av de fyra St. Louis AA grupperna använder nu en mycket
tillfredställande metod för att utbilda prospekt och nya medlemmar. Den har
gjort mycket för att minska antalet ”återfallare” bland de nya medlemmarna. I
korthet är det ungefär som följande: Varje ny prospekt ombeds medverka vid fyra
på varandra följande torsdag kvällsmöten. Varav varje är hängivet till att hjälpa
den nya mannen att lära sig något om Anonyma Alkoholister, dess grundsatser och
hur det fungerar. Den nye mannen får berättat något för sig om boken och hur
just denna grupp fungerar. Wilson klubbens medlemmar anses inte vara fullt
aktiva medlemmar förrän de har deltagit i dessa fyra utbildningsmöten.”

I september 1945, stod mötesformatet, som the Geniuses Group
från Rochester, NY, som de använde sig av för att ta nykomlingar genom stegen
tryckt i Grapevine. Rubriken på artikeln var “Rochester Förbereder Nybörjare
för Gruppdeltagande”. Det här är hur de upplevde tillfrisknandeprocessen att
vara mest effektiv: “Det har varit vår observation att få män (och kvinnor) som
urskillningslöst och utan tillräcklig förberedande utbildning och information
kan vålla stor sorg och orsaka stor skada för gruppens allmänna moral i
gruppen. Vi anser att om inte en man, efter en kurs i handledning och en

intelligent presentation om vad AA är, har accepterat det utan
förbehåll bör ingå i gruppen. När sponsorn anser att nykomlingen har rättvisa
baskunskaper om AA:s mål och tillräckligt grepp om det fundamentala då blir han
tagen på sitt första möte. Sen så lyssnar han på fyra successiva tal som är
baserade på de Tolv Steg och Fyra Absolutes. Det är tjugominuters
tal givna av de äldre medlemmarna i gruppen och Stegen för övertygelse och är i
korthet delade i fyra och talade om.” AA-pionjärerna bevisade att handlande,
inte kunskap, skapade det andliga uppvaknandet som gjorde tillfrisknandet från
alkoholism möjligt. På sidan 108 i Stora Boken skrev författarna: “Det fungerar
- det gör det faktiskt! Vi alkoholister är odisciplinerade. Därför låter vi Gud
uppfostra oss på det enkla sätt som vi just har beskrivit. Men detta är inte
allt. Det finns mer att göra, mycket mer. “Tro utan handling är död”.

I december 1945 skrev St. Paul, Minnesota gruppen en helsidas
beskrivning om nybörjarmöten. Beskrivningen av deras fyra en timmas klasser
var: ”Nya medlemmar uppmanas att delta i alla klasserna i rätt ordning. Vid varje
möte hålls de tre målsättningarna i förgrunden: att lära sig hur man
tillfrisknar och att göra de nödvändiga handlingarna för att tillfriska från de
omständigheter som var orsaken till att vi drack, och att hjälpa andra som vill
ha vad vi har.” 1945 fick Barry C. från Minneapolis ett brev från en av
medlemmarna i Peoria, Illinois gruppen. I brevet beskriver författaren, Bud,
ansträngningarna i Peoria, Illinois med nybörjarklasserna. ”På mitt sedvanliga
långsamma och försiktiga sätt började jag övertyga Peoria gruppen om Nicolett
gruppens arbete. Imorgon kväll träffas vi för att rösta om förändringen av våra
rutiner för att dom bättre ska stämma överens med övriga grupper i området”.
(Ingen lärde ut klasserna på samma sätt. De lärdes ut med gruppsamvetet som
grund.) ”Söndag eftermiddag vid halvfem börjar vår första klass i dom Tolv
Stegen. Alla deltar den första serien klasser så vi alla är på ”samma ställe”.
Vi förväntar oss tappa några AA medlemmar som ”åker snålskjuts” i medvinden som
automatiskt kommer droppa av, eftersom vi har som regel att dessa klasser är
obligatoriska. Denna ”självsanering” ser vi fram emot med en ”vi” känsla av
undertryckt nöje. Detta mycket eftersom vi alla är extremt trötta på att hålla
på med gratis fylletaxi och tillnyktringsservice.”

Någon gång innan 1946 började Akron gruppen i Ohio att publicera
fyra pamfletter om AA programmet. De var skrivna av Ed W. med vägledning av Dr
Bob, en av AA:s grundare. Dr Bob ville ha någon form av ”arbetspamfletter” för
gemenskapen. I en av pamfletterna, ”En guide till de Tolv Stegen, kan man läsa:
”En guide till Anonyma Alkoholisters Tolv Steg är tänkt att vara en enkel, kort
och omfattande tolkning av reglerna för att leva nyktert så som de sattes
samman av de tidigaste medlemmarna i organisationen. Författarna och
redaktörerna är medlemmar i Akron, Ohio gruppen där Anonyma Alkoholister
grundades 1935. De flesta av idéerna och förklaringarna fördes fram i en serie
instruktionsklasser ledda av äldre medlemmar i gruppen.” Så detta visar på att klasser
lärdes ut i Akron, Ohio. De lärdes ut på en massa ställen.

Sedan formaliserades faktiskt klasserna 1946 i en bok som kallas
”The Little Red Book”. Inskriptionen på insidan omslaget säger följande:
”Materialet i denna Little Red Book är framväxt från en serie anteckningar som
från början sattes ihop för instruktioner i dom Tolv Stegen för nykomlingar i
AA.” Så vi vet att ”Little Red Book” kom från dessa fyra en timmars klasserna
också. ”Få böcker har samma ödmjuka tjänande historia än ”Little Red Book” i
vilken mången medlem satt sina AA tänder i.” Ett manuskript sattes ihop från
dessa anteckningar och skickades till Dr Bob efter anmodan från de amerikanska
och kanadensiska medlemmarna. Han gav sitt godkännande till manuskriptet och
boken publicerades 1946. Dr Bob var positivt inställd till ”The Little Red
Book”. Så Dr Bob inte bara godkände

publiceringen av Akron pamfletterna, han stödde även ”The Little Red Book"

vilka båda var produkter av nybörjaklasserna.

           

Till och med vår första handbok för AA grupperna, som
ursprungligen hade titeln ”En handbok för sekreteraren”, publicerad av the
Alcoholics Foundation 1950, hade ett avsnitt om ”Nybörjarklasser”. Vid denna
tidpunkt fanns det bara tre typer av möten: öppna talarmöten, slutna
diskussionsmöten, och nybörjarmöten. Det fanns inget som hette öppna
diskussionsmöten under Anonyma Alkoholisters tidiga dagar. Vid nybörjarmötena
som beskrivs i mötesdelen, beskriver handboken följande: ”I större städer har
en speciellt typ av möten för nykomlingar till AA visat sig vara extremt
framgångsrika. Vanligen hålls de en halvtimma innan ett öppet möte, och det ger
en tolkning av AA vanligen av en äldre AA medlem, och presenteras på ett sätt
som förklarar programmet för den nye medlemmen. (Anm: Chicagogruppen höll sina
nybörjarklasser en halvtimma före sina öppna möten. När grupphandboken
publicerades, beskrev New York kontoret enbart Chicagos format.) Efter talarens
presentation öppnas mötet upp för frågor.” Efter vart och ett av de fyra en
timmas-mötena var det en frågestund. ”Ibland presenteras AA berättelsen av mer
än en talare. Tyngdpunkten läggs uteslutande vid nykomlingen och hans problem.”

De fyra en timmas-klasserna hölls över hela landet. Andra städer
som tex Oklahoma City, Miami Florida och Phoenix Arizona var inkluderade.

Om dessa klasser var så viktiga, vad hände då med dem? De flesta
människor som kommit till AA under de senaste tjugofem åren eller så har aldrig
ens hört talas om dem. Ruth R., en äldre medlem från Miami Florida som kom till
AA 1953, gav lite insikt i nybörjarklassernas upphörande. ”Vid tidpunkten när
klasserna hölls vid Alana klubben i Miami, användes två böcker: ”Anonyma
Alkoholister” (Stora boken) och ”Little Red Book”. Jim och Dora H., AA
pionjärer, var entusiastiska anhängare och de hjälpte till att organisera flera
av klasserna och tjänade som instruktörer.” (Anm: Dora var en Panel 7 delegat
till General Service Office.). Ruth kommer ihåg att klasserna upphörde under
mitten av 50-talet när Alcoholics Anonymous Publishing Inc. publicerade ”Tolv
Steg och Tolv Traditioner. I Miami området ersatte ”Tolv o Tolv” både ”Stora
boken” och ”the Little Red Bok”, och stegmöten ersatte nybörjarklasserna.
Samtidigt utökades tiden för att arbeta med Stegen från fyra veckor till
någonstans mellan 12 och 16 veckor. Fjärde Stegs inventeringen ändrades till
något mycket mer arbetsam och detaljerad procedur. Vad som ursprungligen hade
varit ett väldigt enkelt program, som tog ett par timmar att färdigställa,
utvecklades till ett komplicerat och förvirrande arbete under flera månaders
tid.

Att studera Stegen är inte det samma som att ta Stegen.

I nybörjarklasserna tar du Stegen. Stora boken säger, ”Här följer stegen vi tog”
Inte ”Här följer stegen vi läste och diskuterade.” AA pionjärerna bevisade att
handling, inte kunskap, producerade det andliga uppvaknandet som är resultatet
av tillfrisknande från alkoholism. På sidan 108 skriver författarna till Stora
boken följande: ”Det fungerar – det gör det faktiskt! Vi alkoholister är
odisciplinerade. Därför låter vi Gud uppfostra oss på det enkla sätt som vi
just har beskrivit. Men detta är inte allt. Det finns mer att göra , mycket
mer. ”Tro utan handling är död.”

Detta avslutar beskrivningen av nybörjarklasserna i Wally P´s
tal i Masa, Arizona 23:e november 1996. Wally P. är en AA arkivarie från
Tucson, Arizona. Under två års tid bedrev han forskning och undersökte delar av
landet som höll nybörjarklasser. Han började sedan lära ut klasserna med
vägledning från sin sponsor som själv gick igenom klasserna 1953 och aldrig mer
drack. I mars 1996 nämnde Wally nybörjarklasserna som en del av sin historiska

presentation
vid Wilsons hus i East Dorset, Vermont.

 

Wally skrev och publicerade sedan en
bok med titeln ”Back to Basics: The Alcoholics Anonymous Beginners´Classes –
Take all 12 Steps in Four One-Hour Sessions.” Sedan dess har det
startats över 600 “Back to Basics” möten och grupper över hela landet. Nu,
nästan 60 år efter det att klasserna startade, tas nykomlingar återigen igenom
Stegen i de fyra en timmars-klasserna. Denna grupp började lära ut klasserna i
juni 1998 på olika ställen runtom norra New Jersey och har tagit
uppskattningsvis 400 AA medlemmar genom Stegen sedan dess.

The Cherry Hill Group i södra New Jersey har lärt ut
nybörjarklasserna varje söndag kväll sedan tidigt 1998.

The Woodlands Group i Texas har hållit i nybörjarklasser sedan
april 1998. Inom ett år hade cirka tio ”Back to Basic” möten öppnats upp som
avknoppningar från Woodland gruppen och uppskattningsvis 1650 alkoholister togs
genom Stegen! Woodlands gruppen och liknande grupper i Texas upplever 75-93%
tillfrisknande grad liknande Cleveland grupper under 40-talet.

Wally P. har en hemsida som innehåller mycket information om
AA´s nybörjarklasser. Besök http://www.aabacktobasics.org/ på
Internet.

     

En gång i tiden, så var ett AA-möte ett möte där
alkoholister som hade tillfrisknat från sin alkoholism med hjälp av AA:s
program, berättade om detta.

Alkoholister som sökte en lösning, fick lyssna på hur andra hade
funnit den.

Idag är det glest mellan talarmötena i AA-land.

Beror det på att alkoholister som vill sluta dricka inte längre
vill höra talas om en lösning?

Eller beror det helt enkelt på att AA-medlemmarna inte längre har
någon lösning att tala om?

Bill W

 Huvudsyftet med denna
bok är att visa andra alkoholister exakt
hur vi tillfrisknat (Sid 15) .

 Hur kan det då komma
sig att många säger, -jag är nykter för min egen skull!

Vad Säger
stora boken.

 

Sid 98. 2:a
stycket 7 rader ner.

För
ögonblicket är det våra liv vi försöker få ordning på. Men detta är inte ett
självändamål. Vårt verkliga syfte är att förbereda oss själva för att vara till
största möjliga nytta för Gud och människorna omkring oss.

Sid 47. 3:e
stycket 9 rader ner.

Som före
detta problemdrinkare hänger våra egna liv på vår ständiga omtanke om andra och
på hur vi kan hjälpa dem att bli fria sina problem.

      

Sid 86. 1:a
stycket.

Vi tror
därför att våra problem i grund och botten är något vi själva skapat. De har
sin upprinnelse i oss själva, även om han inte anser det själv. Framför allt
måste vi alkoholister bli kvitt denna vår själviskhet. Vi måste - annars tar
den död på oss. (oj, men vad står det där två stycken måsten i en mening men
det finns ju inga måsten AA-s 12 stegs program där tog vi död på en myt till ).

Sid 121. 2:a

hela stycket. ( När vi, som resultat av dessa steg, själva hade haft ett
andligt uppvaknande, försökte vi föra detta
budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra
angelägenheter steg 12). Din uppgift nu är att vara där du gör mest nytta för
andra, så tveka aldrig att delta där du kan vara till hjälp. Du bör inte tveka
att besöka även de enklaste ställen när du är ute i ett sådant ärende. Gud
kommer att hålla sin hand över dig när du med dessa motiv befinner dig i livets
utkant.

   

Så varför
säger de på mötena att de är nykter för sin egen skull! att nykomlingen gör det
kan jag förstå.  Men att folk som påstår
sig leva i AA-s program säger så, då kan jag undra om det stämmer. Kan det vara
så att de kanske på något mirakulöst sätt blivit nykter på sitt sätt och sen
påstår att det är AA-s lösning.

 Men för Guds skull säg då det, så ni inte lurar
nykomlingarna att tro att det är AA-s program.

Med behandlingsindustrins
affärsmässiga upplägg

placeras du i startblocken
för en färd mot  återbesök, återfallsinventering
sena abstínenser,  beredskap för faror
som lurar bakom nästa gathörn, lockelser och frestelser. ”Håll byxorna på
första året” är också ett mantra som ekar högt.

Ingenting får vara grundat i
dig själv så att du utifrån ditt eget väl och ve kan säkra din position. Du ska
istället  bära den välberyktade lådan med
alla verktyg som du kan använda i uppkomna situationer som hotar din nykterhet.
Indirekt betyder det att du ska behålla dina rädslor och bygga en kompakt mur
av beredskap runt denna ödesdigra känsla.

Fortsätta undvika livet som
du gjort under hela din aktiva tid.

Försona dig inte, befria dig
inte utan fortsätt kämpa, kämpa på. Det som inte dödar det härdar.

Hur tilltrasslat har det inte
blivit med hjälp av Gorskis bok om återfall och alla dessa varningssignaler som
ska präntas in. I de flesta fall handlar det inte om återfall utan fokus ska
vara på att man inte gjort det som krävs för att tillfriskna.

 Under tidigt 90-tal,   även
under senare tid var det t.o.m kurser i att lägga ca 60 papperslappar med
olika hotande signaler.

 

 För att inte nämna Gorskis bok ”Att förstå de
tolv stegen” som resulterade i att man gjorde sk. stegarbete efter  Gorski 
och inte Stora Boken. Vad är andemeningen med att skriva  en bok att förstå de tolv stegen när
källmaterialet (Stora Boken) finns att tillgå när helst?  Ekonomisk vinning så klart. Vi pratar om en
industri där nya trender kommer och går med jämna mellanrum. Att behandlingspersonal
använde/använder den boken har troligen sin givna förklaring i att de inte är
bevandrad  i tolvstegsprogrammet . Man tar sin tillflykt någon annanstans för att undvika
konfrontation att avslöja sig själva om sin kunskapsbrist i de tolv stegen som
de är uppställda i STORA BOKEN.

K-G

                  

 

-Näe nu tror jag att jag ska gå ner till kiosken och köpa lite choklad!

-När spritsuget kommer är det bättre med choklad än sprit så står det i "Leva Nykter" och så gör jag!

-å vad jag gör d ska ni ge fullständigt faan i för jag är nykter för min egen skull å INGEN ANNANS! 

-kom nu Barry så går vi...

-NÄHE MEN LIGG KVAR DÅ DIN SURA HUNDJÄVEL JAG GÅR SJÄLV SOM VANLIGT! 

(Inlägg från läsare som jag med stor tacksamhet publicerar Bill.W)

Att det råder missgrepp och misstolkningar om innehållet och innebörden av tolvstegsprogrammet utifrån minnesotamodellens synsätt är vida känt sen årtionden tillbaka.
Därför är det vårt fulla ansvar att renodla denna fråga så att fler alkoholister får den lösning de behöver.
I det avseendet fyller just denna blogg sitt rätta syfte.

När man kallar åsikter och konstruktiv kritik för harm och förbittring av en sån livsviktig fråga då klarnar bilden ytterligare.Att vi måste arbeta ännu hårdare med att skilja ut behandlingsindustrin från sammanblandningen med att tillfriskna enligt de tolv stegen som de är uppställda i Stora Boken.
Under tiden får vi hoppas att bilden klarnar även hos andra, att harm och förbittring är destruktivt och något som vi ska arbeta oss bort ifrån och har således inget med konstruktivt  arbete som kommer ifrån ett gott hjärta att hjälpa andra.Och framför allt har förstått innebörden och syftet med tolvstegsprogrammet.

 KG

"AA behöver inga
behandlingshem, men behandlingshemmen behöver AA"

Citatet är hämtat från Birgitta Crafoords självbiografi
"Alkoholist med rätt att leva". Birgitta "Gittan" Craaford
grundade 1987 behandlingshemmet Nämndemansgården i skånska Blentarp.
Nämmndemansgården är ett av de behandlingsföretag som haft en avgörande inverkan
på den svenska AA-rörelsen. Men den här sorgliga historien tar inte sin början
där, utan två år tidigare på Noors Slott utanför Uppsala...

   

 

Vår svenska AA-rörelse hade inte blivit vad den är utan de kommersiella
behandlingshemmen. Och utan en alkoholist vid namn Hans Lundberg, så
hade de kommersiella behandlingshemmen i Sverige sannolikt inte blivit vad de
blev.

 

Reklammannen Lundberg genomgår 1981 en behandling för sin alkoholism i USA
enligt den så kallade Minnesotamodellen. 1985 startar han Sveriges
första kommersiella behandlingshem enligt denna modell. Detta sker på Noors
Slott utanför Uppsala. Till sin hjälp har Lundberg det privata
vårdföretaget Praktikertjänst. Behandlingen av alkoholister på slottet
blir en succé. Fler privata behandlingshem följer efter i rasande takt. För
första gången blir behandling av alkoholister Big Business i Sverige.
Det råder rena behandlingshems-boomen.

 

Grunden för Minnesotamodellen utgörs av AA:s tolv steg.
Minnesotamodellen kallas ibland rätt och slätt för tolvstegsbehandling.
Idén är att patienten under behandlingen introduceras i AA:s program för att
efter utskrivningen fortsätta i en AA-grupp. Vill man med trovärdighet sälja
behandling enligt Minnesotamodellen, så krävs det alltså AA-grupper som kan ta
emot de nybehandlade alkoholisterna. Annars faller hela affärsidén platt till
marken.

Minnesotamodellen får fart på AA

 

Några år före Minnesotamodellens intåg i Sverige, så finns det endast 15
(femton) svensktalande AA-grupper i hela vårt avlånga land. Så hur
skall alla kunder hos Noors Slott och andra nyetablerade behandlingshem kunna
fortsätta i AA? Så här beskriver Hans Lundberg i sin bok ”Tolv steg
tillbaka till livet” (Lundberg/Lehmann, Gothia Förlag, 2005) hur
bristen på AA-grupper får en snabb, och för behandlingshemmen nödvändig,
lösning (s 97):

 
"I mitten av åttiotalet introducerades Minnesotamodellen i
Sverige, en behandlingsmetod som är baserad på AA:s tolv steg. Det innebar
något av en revolution för AA-rörelsen som växte explosionsartat. Patienterna
fick under behandlingen insikt i tolvstegsprogrammet, de bussades till AA-möten
och uppmanades att fortsätta i AA efter behandlingen. Det var ju gott och väl
för patienter som kom från orter där det fanns en AA-grupp, men de flesta hade inte
tillgång till AA på hemorten.

Många åkte hem och startade en AA-grupp. Ibland åkte personal från
behandlingsenheten med och hjälpte till. Det var inte ovanligt att AA-människor
från någon närliggande stad körde flera mil för att delta i mötena och ge stadga
åt en nystartad grupp tills den stod på egna ben. Det växte upp ett nätverk
från Kiruna i norr till Ystad i söder. 1989 fanns 260 svensktalande AA-grupper
i Sverige, år 2004 fanns närmare 450."

En förkrossande majoritet – mellan 90 och 95 procent – av dagens
cirka 425 svenska AA-grupper har enligt ovanstående grundats av män och kvinnor
som just blivit utskrivna från en behandling enligt Minnesotamodellen.Vissa av
dem får hjälp av anställda på hemmet för att komma igång med verksamheten.
Andra får assistans av ”AA-människor”. Vad det nu kan vara.

 

AA enligt Minnesota

 

De personer som under den här eran bygger den svenska AA-rörelsen, har enligt
Lundberg fått insikt i AA:s program. I praktiken innebär denna insikt att de
under sin behandling har medgivit att de är alkoholister samt skrivit ett
fjärde steg, som ibland redovisats i gruppterapin. Huruvida behandlingshemmen
ger dem någon insikt i AA:s traditioner, framgår inte av det material jag har
studerat.

 

AA-grupperna som bildas under de här åren bildas alltså av personer som aldrig
har varit i kontakt med AA förrän de genomgår behandling enligt
Minnesotamodellen. Den bild av AA de får, är Minnesotarörelsens bild av AA. Och
den har inte mycket gemensamt med det AA som beskrivs i vår egen grundtext Stora Boken.

 Det är ett helt annat AA.

Gå på möten – prata ut – må bra!

Så här beskriver ”Tolv steg tillbaka till livet” vad en AA-grupp gör och vad en
sponsor är för något (s 96):

"Vad gör man då i gruppen?

 

Man lyssnar på andra och delar med sig av sina erfarenheter. Man tar in den
samlade styrka som finns i gruppen och gör den till sin egen. Pratar ut om det
som ligger och trycker och lär sig att bli lyhörd för det som fungerar.

 

Nykomlingen uppmanas att skaffa sig en sponsor eller kontaktman. Det är
någon som varit med länge i programmet och som han har förtroende för. En
sponsor är en person som nykomlingen kan ringa när som helst (när han är
nykter) för att få råd och stöd."

Själva idén bakom tolvstegsprogrammet, som Minnesotamodellen
alltså påstås bygga på, beskrivs i boken så här (s 95):

 

"Programmet är inget mål sig, det är en resa mot en bättre
självkännedom och bättre relationer. Och var och en kan företa den resan i sin
egen hastighet, där finns inget tvång, inget måste. Den alkoholist som mår
dåligt har nära till flaskan. Programmet är en reling att hålla sig i på vägen
mot en bättre livskvalitet och en bra livskvalitet är en grundförutsättning för
att må bra. Det är det handlar om. Att må bra."

Programmet är inget mål i sig??? En reling att hålla sig i? Målet med
AA:s program är enligt AA:s grundtext en andlig upplevelse. Vägen dit beskrivs
i samma grundtext som ett energiskt handlingsprogram.

Men i Minnesotatappning blir AA:s budskap istället: ”Gå på möten - prata ut -
må bra!” För om du inte mår bra, så har du nära till flaskan. (Samma förrädiska
resonemang som "Leva Nykter" bygger på!) Och om du, trots att du på
AA-möten har pratat ut ordentligt om dig själv och lyssnat på andra som har
pratat ut om sig, börjar må sämre – ring din sponsor för råd och stöd. Men gör
det innan du blir full! För då vill inte längre någon – inte ens din sponsor –
lyssna på dig…

 

Självklart måste det bland alla AA-grupper som växer upp under den här
perioden också finnas medlemmar med en mer seriös syn på AA och dess främsta
syfte; alkoholister som inser skillnaden mellan Minnesotabehandling och AA och
som tar sig tid att studera AA:s grundtext och sätter sig in i hur steg och
traditioner fungerar. Men de tycks endast utgöra en minoritet av
”AA-nybyggarna” i Sverige, ett förhållande som kommer att sätta sina tydliga
spår.

 

Märks Minnesota i din AA-grupp?

Minnesotarörelsens idéer om AA är tydligt närvarande inom dagens svenska AA.
Begrepp som "känslorunda" och "måenderunda" samt
terapimässiga temamöten kring till exempel skuld och skam är okända begrepp
inom Anonyma Alkoholister före 1985.

 

AA-grupperna talar sedan mitten av 1980-talet knappt längre om den lösning AA
har att erbjuda. Istället har de egenskaper som vårt program beskriver som
roten till våra problem – själviskhet och själventrering –
tillåtits ta över och fått fritt spelrum under mötena. För vad kan vara mer
själviskt och självupptaget än att tvinga andra sitta och lyssna på vad som för
stunden råkar trycka just mig? När ”andra” i det här sammanhanget även
inkluderar den lidande alkoholist som i desperation tagit sig till AA för att
likt en drunknande söka hjälp, så framstår detta Minnesota-influerade koncept
för AA som rent groteskt och mycket, mycket tragiskt. För vad har en AA-grupp
byggd på denna grund att erbjuda? En plats där jag får prata ut om att jag
håller på att drunkna, men där ingen ens vet var livbojen finns?

 

Minnesotamodellens inflytande över dagens AA, märks också på det moderna
gruppsamvetets inställning till Anonyma Alkoholisters grundtext Stora Boken.
Dess enda värde tycks vara som historisk kuriosa. Ingen tycks förstå bokens
syfte, men alla gör mycket snabbt klart för nykomlingarna att den inte behövs.
Att Stora Boken innehåller en detaljerad beskrivning av AA:s lösning på
alkoholproblemet, har gått gruppens medlemmar helt förbi. Och det är ingen
slump.

Hur det gick till?

Minnesotarörelsen börjar tidigt arbeta med PR och marknadsföring för att få ut
sitt budskap. Det bildas stiftelser och föreningar, vars enda syfte är att
informera om Minnesotamodellen och vars enda medlemmar är de företag som livnär
sig på denna typ av behandlingshem. Det är en effektiv maskin för PR och
marknadsföring som byggs upp. Och den ger snabbt reslutat. TV och tidningar
börjar från och med 1985 att fyllas av reportage om alkoholism – och om den
revolutionerande Minnesotamodellen. Kändisar börjar träda fram och berätta att
de är alkoholister och hur Minnesotabehandlingen och AA-möten har förändrat
deras liv.

 

Och "plötsligt" ges det ut mängder av fackböcker om alkoholism och
hur den kan behandlas enligt Minnesotamodellen. En av dessa är "Alkoholism
– en behandlingsbar familjesjukdom". Hans Lundberg är dess
huvudförfattare. ("Tolv steg tillbaka till livet" ges ut 20 år senare
som en uppdaterad version av boken från 1980-talet.) Marknadsföringen av
Minnesotamodellen är mycket framgångsrik. Begreppet "tolvstegsbehandlng"
etableras på rekordtid och nämns var och varannan gång då alkoholism
diskuteras. Även AA börjar uppmärksammas i medierna. AA beskrivs som en
gemenskap av alkoholister som en dag i taget lyckas hålla sig nyktra genom att
under anonyma möten prata med varandra.

 

Nyktra
alkoholister!

Ett annat begrepp som Minnesotarörelsen lyckas lansera genom PR-insatser, är "nykter
alkoholist". Lundberg konstaterar i förordet till i "Tolv
steg tillbaka till livet":

"Tusentals och åter tusentals alkoholister har gått igenom
den tolvstegsbaserade Minnesotamodellen för att sedan gå vidare i AA:s
livslånga program för tillfrisknande. De kallar sig nyktra alkoholister, ett
begrepp som inte fanns i Sverige innan Minnesotamodellen introducerades."

I USA gjordes samma PR-trick under
1970-talet. Då såg man till att AA-programmets "recovered
alcoholic" (tillfrisknad alkoholist) blev "recovering
alcoholic" (tillfrisknande alkoholist) i Minnesotamodellens tappning.

Det enda som mig veterligt krävs för att bli en nykter alkoholist, är att låta
bli att dricka. Det har ingenting med AA:s program att göra. AA:s program är
ett handlingsprogram vars resultat är att alkoholisten tillfrisknar. Det
betyder att alkoholisten befrias från sitt alkoholproblem och inte längre
plågas av tankar på alkohol. Inte ens tankar på att inte dricka.

 

Varför all denna PR och påverkan?

Det har aldrig legat i Minnesotarörelsens intresse att upplysa någon om vad
AA:s program egentligen går ut på. Det är förståeligt. Det skulle inte vara bra
för affärerna. De som betalar för behandlingarna, främst företagsledningar och
socialnämnder, kan mycket väl tänka sig att betala för att en alkoholist får
professionell hjälp och genom terapi skaffar sig sjukdomsinsikt och
självkännedom. Men de lär inte vara särskilt benägna att lätta på plånboken för
att någon som super skall skaffa sig ett andligt uppvaknande. Och om suputen
därtill kan söka Gud alldeles gratis i AA – varför då betala runt 2000 kronor
per dygn för en plats på ett behandlingshem?

Det är alltså fullt förståeligt att Minnesotarörelsen förklarar den
grundläggande idén bakom behandlingsmetoden – AA:s tolv steg – på ett ytligt
och lite lagom luddigt sätt. Men istället för att nöja sig med att tala tyst om
målet med AA:s program, så väljer Minnesotarörelsen att medvetet sprida en
felaktig bild av AA – en bild som gynnar affärerna. Det är denna bild som målas
upp i marknadsföring och i "information" till medierna. Det är denna
bild patienterna får, och som de tar med sig till sina AA-grupper.

 
Att för en sekund inbilla sig att de hundratals AA-grupper som
växer upp i Sverige under slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet
startas för att sprida AA:s budskap, är därför naivt. De har grundats för att
behandlingshemmens patienter skall ha någonstans att ta vägen för att fortsätta
sitt livslånga tillfrisknande enligt Minneostamodellen.

Att svenska AA utvecklas som det gör, beror inte på olyckliga
missuppfattningar eller feltolkningar. Det är en medveten strategi från
Minnesotamodellens förespråkare.

Inom de egna leden hyllas genomförandet av denna strategi med
hedersbetygelser – och ibland även med liten check, som på bilden där Hans
Lundberg 2004 tacksamt tar emot Stiftelsen Bråvikens hedersstipendium
för det "banbrytande, entusiastiska och osjälviska arbete han gjort för
Minnesotamodellens införande och utveckling i Sverige".

Om bakfoten – fast med stor trovärdighet

 

Boken ”Tolv steg tillbaka till livet” är utgiven som en fackbok om alkoholism.
Enligt omslaget är författaren Hans Lundberg ”en auktoritet på detta område”.
Det rör sig alltså om en publikation som har viss tyngd när den beskriver AA
och de tolv stegen. Vad som presenteras om alkoholism och AA i ”Tolv steg
tillbaka till livet”, presenteras som korrekta fakta med hög trovärdighet. Som sanning.

 

Enligt denna sanning, så är den starkare kraft – Gud sådan vi uppfattar
honom – som AA:s program ideligen talar om inte alls ett andligt fenomen,
utan en omskrivning av "AA-grupp". Det är till AA-gruppen som vi bör
lämna över vår vilja. Det är AA-gruppen som kan ge oss allt det som ingen
mänsklig kraft kan ge oss.

AA handlar i "Tolv steg tillbaka till livet" inte om att söka Gud. AA
handlar om att finna sig själv i sällskap med andra alkoholister. Boken betonar
om och om igen alkoholistens skriande behov av självinsikt och självkännedom
samt att detta fås genom att gå på AA-möten. Att Anonyma Alkoholisters
grundtext påstår raka motsatsen bekymrar inte Minnesotamodellens anhängare.
Sidan 65 i Stora Boken måste ha gått dem helt förbi:

"Men den verklige eller blivande alkoholisten kommer nästan
utan undantag att bli absolut oförmögen att sluta dricka med hjälp av sin
självkännedom. Detta är något som vi vill understryka om och om igen för att
det verkligen skall gå hem hos de av våra läsare som är alkoholister."

Crafoord kommer med samma
"budskap"

 

Hans Lundberg ligger naturligtvis inte ensam bakom Minnesotamodellens
inflytande över vår rörelse. Han är i gott sällskap. En annan av den svenska
Minnesotarörelsens frontfigurer är Birgitta Crafoord (1936 – 1999).
Hon grundar 1987 behandlingshemmet Nämndemansgården i skånska
Blentarp.

 

I sin självbiografi ”Alkoholist med rätt att leva”
(Crafoord/Elmér, Trevi Förlag 1994) berättar hon om sin alkoholism, sin tid på
Minnesotabehandling i USA och om grundandet av Nämndemansgården. Samt
informerar om Anonyma Alkoholister. Birgitta Crafoord är i sin bok tydlig
angående behandlingshemmens beroende av AA (se rubriken). Men det finns ett
viktig ”men” att skjuta in här – Crafoord ger ut sin bok 1994. Då har de
Minnesotabehandlade alkoholisterna hunnit starta cirka 450 AA-grupper runtom i
landet. Det är Minnesotarörelsens "egna" AA hon så ödmjukt
refererar till.

Crafoord levererar samma, sorgligt förenklade och förvrängda, bild av AA och
vår historia som Lundberg: AA grundas av två alkoholister som upptäcker att de
kan hålla sig nyktra genom att träffas och prata med varandra om sin alkoholism
och sina problem. När de upptäcker detta, så finner de att de kan hålla sig
ännu nyktrare om de sprider nyheten om sin upptäckt vidare till andra
alkoholister.

AA framställs i första hand som en förstående gemenskap där samtliga medlemmar
öppet och utan att bli avbrutna tillåts dela med sig av sina allra djupaste
känslor och sina allra tyngsta problem. Det betonas att ingen i AA har rätt att
ens uppmana någon annan medlem att göra varken det ena eller det andra. Allt
inom AA bygger på att lyssna på andras berättelser (om sig själva) och ta till
sig det man själv önskar.

Varken Crafoord eller Lundberg säger sig ha tillfrisknat från sin
alkoholism. De är ”nyktra alkoholister” som i AA deltar ett livslångt program
för tillfrisknande.

Ingen av dem talar om ett andligt uppvaknande, varken sina egna eller andras,
som en nödvändighet för att lösa sitt alkoholproblem. De nämner inte att det andliga
uppvaknandet är ett uttalat mål i AA:s tolv steg. De talar hellre om stegen som
”verktyg” att användas i vardagen och resonerar diffust kring andlighet som ett
medel för att alkoholisten ska må lite bättre. Och en alkoholist som mår bra,
vill ju inte dricka. Eller hur!

Finns verkligen inte Gud i Minnesota?

 

Både Crafoord och Lundberg har genomgående pinsamt svårt för det
här med AA och Gud. Lundberg har det avgjort svårast. Han drar sig inte för att
fara med osanning för att göra AA:s program mer lättsålt. Han förklarar i sin
fackbok ”Tolv steg tillbaka till livet” på sidan 81 att ordet ”Gud” råkar
finnas med i AA:s program därför att AA:s grundare var religiösa människor.
Detta är en ren lögn, vilket bland annat framgår av "Bills
Berättelse" i Stora Boken.

Men Stora boken tycks inte vara intressant som källmaterial för någon som
skriver om AA i en fackbok. Några rader senare förklaras i "Tolv steg
tillbaka till livet" att en alkoholist enligt AA mycket väl kan
tillgodogöra sig de tolv stegen genom att tro på ”ingenting alls”.

 

Gud är ingenting för Crafoord och Lundberg. Men de har en stark tilltro till
vinnare. Det är ett ord som förekommer ofta när de beskriver AA. I AA
finns vinnarna. För att bli en vinnare, så bör alkohoisten gå med i AA.

Själva blir Crafoord och Lundberg onekligen vinnare – stora vinnare. Men inte
genom eget medlemskap i AA, utan genom att behandla tusentals andra
alkoholister och sända ut dem till det ”nätverk från Kiruna i norr till Ystad i
söder” som de själva har hjälpt till att skapa. I detta nätverk kan sedan
alkoholisterna sålla sig till vinnarna och ägna resten av sina liv åt att finna
sig själva.

Upprörd? Ta det lugnt med steg elva!

Jag vill poängtera att jag inte har någonting som helst emot behandlingshem,
oavsett enligt vilken "modell" dessa bedrivs. Minnesotamodellen tycks
fungera för många med alkoholproblem, men det är inte samma sak som att den
fungerar för den verklige alkoholisten. Många verkliga alkoholister har
naturligtvis fått ovärderlig insikt om sitt sjukdomstillstånd via behandling
och kanske för första gången börjat se sanningen om sitt drickande. Men sedan?

Istället för att upplysa alkoholisten om vad AA:s tolv steg egentligen handlar
om, så väljer Minnesotarörelsen att i sin "tolvstegsbehandling" proppa
den nynyktre alkoholisten full med sina egna tolkningar och teorier som inte
har det minsta med AA:s budskap att göra. Syftet är uppenbart: Det är inte för
att hjälpa alkoholisten. Det är en affärsverksamhet.

 

Om du anser att jag drar fel slutsatser vad gäller Minnesotamodellens
inflytande över AA, så ber jag dig kommentera (du får gärna vara anonym) och
förklara vad det är som jag har missuppfattat eller misstolkat.

Jag har ansträngt mig att läsa till exempel "Tolv steg tillbaka till
livet" med ett öppet sinnelag och en tolerant inställning. Det hjälper
inte. Vad som sägs om AA:s tolv steg i denna fackbok blir inte mindre felaktigt
för den sakens skull. Det är fortfarande helt uppåt väggarna. Beskrivningen av
steg elva är ett talande exempel. På sidan 94 förklaras vad AA egentligen menar
med att fördjupa vår medvetna kontakt med Gud – sådan vi uppfattar honom:

"Elfte steget handlar om att ta det lugnt. Alkoholister som
nyktrat till och beslutar sig för att leva nyktert har en tendens att på
nolltid vilja ta igen alla förlorade år. De vill inte gärna inse att man inte
kan reparera skador från 10-15 års supande på ett par veckor. Det får dem att
rusa iväg ganska okontrollerat för att försöka hinna ikapp sina borttappade liv
och resultatet blir som regel bara ett återfall. Steg elva är till för att
alkoholisten ska stanna upp och sansa sig, slappna av och försöka nå kontakt
med sig själv och verkligen ta det lugnt."

Något mer sägs inte om steg elva i denna fackbok, författad av en
"auktoritet på området". Steg elva handlar alltså om att "få
kontakt med sig själv". Det ligger förstås i linje med Minnesotamodellens
program för självkännedom, men det har föga att göra med Anonyma Alkoholisters
program för tillfrisknande.

 

Arvtagaren tar över...

Hans Lundberg är idag 73 år gammal och har dragit ned på sina uppdrag inom
Minnesotarörelsen. Birgitta Crafoord avled 1999. Crafoords son, Thomas
Wiklund, driver verksamheten vidare. I en artikel i Sydsvenskan
30 mars 2006 uppmärksammas att Nämndemansgården köpt två av Alfagruppens
behandlingshem:

"Den offensiva strategin fortsätter med köp av Alfagruppens
behandlingsenheter Jälla i Uppsala och Ungdom i Tyresö.

– Det finns flera orsaker. För det första måste vi få tillräcklig storlek. Med
köpet ökar vi också vår marknadsplattform där uppe. Dessutom får vi tillgång
till kompetens på ungdomssidan som vi inte har idag, säger Nämndemansgårdens vd
Thomas Wiklund.

Affären med Alfagruppen gör att Nämndemansgården i ett slag fördubblar sin
verksamhet till en total omsättning på 65 miljoner kronor. Antalet anställda
ökas från 65 till 115.

Vad kalaset kostat vill Thomas Wiklund inte gå in på:

– Jag är nöjd med affären."

En annan som kan ha anledning att vara nöjd med affären, är – Hans
Lundberg. Alfagruppen är ett företag som uppstått ur Alfastiftelsen, en
stiftelse bildad för att driva det behandlingshem Hans Lundberg tillsammans med
Praktikertjänst startar på Noors Slott 1985.

...och historien upprepar sig?

 

När Nämndemansgården fyller 20 år, så summerar Wiklund i ett pressmeddelande 31 maj 2007
företagets utveckling så här:

"När mamma gick bort i december 1999 hade Nämndemansgården
utvecklats till ett framgångsrikt och kompetent behandlingsföretag med stor
utvecklingspotential. Genom en ökad patienttillströmning, 'kända' patienter som
Gudrun Schyman, och inte minst Gittans [Birgitta Crafoords] idoga arbete i
TV-sofforna, fick Nämndemansgården ett allt starkare varumärke."

I Aftonbladet 21 December 2007 finns en artikel med
rubriken: HÄR SLUTAR DE SUPA - Alkoholiserade kändisar väljer
Nämndemansgården. I artikeln framträder Gudrun Schyman, Göran
Stangertz och Christina Axen Olin för att intyga
Minnesotamodellens och tolvstegsprogrammets förträfflighet. Thomas Wiklund
beskriver i ovanstående pressmeddelande sina kända patienters medverkan i media
som "arbete". Detta arbete går enligt samma pressmeddelande ut på att
stärka företaget Nämndemansgårdens – och därmed Minnesotamodellens – varumärke.
Nämndemansgårdens "offensiva strategi" är i full gång och fungerar.
Thomas Wiklund lär ligga bra till för Stiftelsen Bråvikens hedersstipendium!

 

Är vi redo nästa gång?

 

Behandlingshemmen gick lite knackigt under senare delen av 1990-talet. 2008
stundade det enligt branschen ljusare tider. Sedan kom finanskrisen, men förr
eller senare lär det komma en ny "boom" i behandlingsindustrin, med
en tillhörande ström av nybehandlade patienter som söker sig till AA.

Den här gången behöver de inte starta egna AA-grupper. Vad
kommer de [som är alkoholister] att erbjudas i din AA-grupp? En livsavgörande
lösning på sitt alkoholproblem eller en livslång förlängning av sin
Minnesotabehandling med lagom lättsamma "Leva Nykter" som vägledande litteratur?

Kuriosa och källor: Minnesotarörelsen tycks ha en svaghet för stiftelser.
Det har genom åren florerat en mängd sådana som drivit behandlingshem medan
andra stiftelser har verkat för Minnesotamodellen i största allmänhet.
Stiftelser har sedan gjorts om till företag, som sedan ändrat namn. Vem som
äger vem eller kontrollerar vad är många gånger svårt att få riktigt grepp om.
Det finns också en förening – Föreningen för Minnesotamodellen i Sverige
(FFMS). Dess medlemmar utgörs av företag verksamma inom Minnesotabehandling.
Föreningens mål är att säkerställa kvaliteten hos de egna medlemmarnas företag,
om jag har förstått saken rätt. Grundare av föreningen var en man vid namn –
Hans Lundberg. Han var även dess ordförande under ett antal år. Idag är cirka
20 kommersiella behandlingshem medlemmar i FFMS.

En stiftelse som verkar för att sprida kunskap om Minnesotamodellen och ge ut
böcker om alkoholism och behandling, är SCAA. SCAA
är en förkortning av Swedish Council on Alcoholism and Addictions.
(Svenska rådet för alkohol- och beroendefrågor). Stiftelsen driver en webshop
där man kan köpa böcker som ”Ett dygn i taget”, ”Ta det lugnt”, och ”Dag för
dag”. Samt ”facklitteratur” som ”Tolv steg tillbaka till livet”. Det går också
att handla AA-medaljer och AA-smycken. SCAA säljer även cigarrettändare med
ingraverad Sinnesrobön.

Källor, förutom nämnda böcker: Nämndemansgården • Stiftelsen
Bråviken • Sydsvenskan • Aftonbladet • Anonyma Alkoholisters Handlingsplan fr 2003 (AA i
Sverige) • Stora Boken •

I AA utan en aning om hur det
fungerar

”Huvudsyftet med denna bok är att
visa andra alkoholister exakt hur vi har tillfrisknat.”

Stora boken s15

”I följande kapitel ges klara
beskrivningar av hur vi tillfrisknade. Dessa följs av ett antal personliga
berättelser. Varje person beskriver där med egna ord och från sin egen
synvinkel hur han skapade sitt förhållande till Gud.”

Stora
Boken, sidan 55

”Efter en tid upptäckte jag att
jag fortfarande var nykter och det var konstigt. Jag gick på AA-möte istället
för att dricka. Var det så enkelt? Jag har inte behövt dricka sedan den dagen.”

Stora
Boken, personliga berättelser, sidan 252.

”Jag har nu varit nykter i fem år
och går fortfarande regelbundet på AA-möten för min egen skull.”

Stora
Boken, personliga berättelser, sidan 266.

”Trots att jag gick på möten varje
dag kände jag mig ensam. Jag började lyssna kritiskt istället för att ta till
mig delningar där jag kunde identifiera mig. Efter fyra månader drack jag igen.
Jag trodde jag kunde ta ett glas vin, men jag slutade inte förrän flaskan var
tom. De gamla i AA hade rätt. Det är den första drinken man ska låta bli.”

Stora
Boken, personliga berättelser, sidan 270.

”Jag trodde jag skulle bli galen.
Jag orkade inte mer, men AA-gruppen och programmet fanns där och hjälpte mig vidare,
24 timmar i taget. Jag vet inte hur det gick till – men jag behövde inte dricka
alkohol.”

Stora
Boken, personliga berättelser, sidan 300.

”Efter en vecka i AA sade jag att
det var det bästa jag gjort i mitt liv, att gå dit. Människor talade om sina
själar och känslor på ett levande sätt och de hade en omtanke och ärlighet som
jag inte var van vid. Det värmde min frusna själ. Mer och mer öppnade jag mig
för mig själv och andra. Under mina första år i AA tänkte jag aldrig på att ta
mitt liv. Jag kom underfund med: ’att ta mitt liv och att dricka var samma
sak’. När jag slutade dricka började jag leva.”

Stora
Boken, personliga berättelser, sidan 313.

”...och även om jag tyckt att en
del möten inte motsvarat mina förväntningar har jag alltid fått vad jag behövt
för att hålla mig nykter till nästa möte!”

Stora
Boken, personliga berättelser, sidan 334.

”Jag har förenklat programmet för
mig själv ungefär så här:

Steg 1: Jag är alkoholist och har
förlorat kontrollen. Det är helt klart för mig och därför vill jag leva nykter.

Steg 2 och 3 gör att jag inte
behöver kämpa så mycket. Hjälpen finns.

Steg 4-11: gör att min nykterhet
innebär tillfrisknande.

Steg 12: ger mig glädje och lön
för mödan.

Allt detta gör det möjligt för mig
att bibehålla min nykterhet.”

Stora
Boken, personliga berättelser, sidan 337.

”Jag kom in i min lägenhet och ut
i köket där jag ställde flaskorna på en köksbänk. Just som jag gjorde detta så
sade en röst inom mig: ’Detta är det sista du dricker!’ Jag hoppade
naturligtvis till. Jag undrade, vad är nu detta? Törsten tog dock överhanden
över mina funderingar om denna röst. Jag som oftast drack öl och vin tog några
dygn på mig att dricka upp detta fina brännvin. När jag var klar, så var jag
klar med mitt drickande. Sedan denna dag har jag inte behövt dricka alkohol.
Jag har ingen logisk förklaring till detta.”

Stora
Boken, personliga berättelser, sidan 343.

”Jag orkade inte supa mer och jag
ville snabbt tillbaka till AA. Jag fick hjälp av vänner i AA att ta mig till
ett möte, de var den 18 december 1999. Efter den upplevelsen har jag varit
nykter och gått på väldigt många möten, med ett mera öppet sinnelag.”

Stora
Boken, personliga berättelser, sidan 348.

”1990 arbetade jag på
behandlingshem, under dessa två år gick jag dagligen på AA – jag var tvungen
att befästa min nykterhet.”

Stora
Boken, personliga berättelser, sidan 351.

”Jag har inte något som helst sug
efter alkohol längre och jag vet precis när det försvann. Det var på ett
AA-möte när jag hade varit med i cirka ett år och en man sa: Det är konstigt,
jag har inte längre något sug efter sprit och idag har jag varit nykter i ett
år. Och jag upptäckte att inte heller jag, också nykter sedan ett år, längre
hade det där suget.”

Stora
Boken, personliga berättelser, sidan 356.

Suck. Men inte nog med att
ovanstående AA-medlemmar inte har en susning om vad AA handlar om, den
sistnämnde berättar stolt att han för sin smörja vidare till alkoholister som
söker en lösning hos AA. Så här fortsätter han sin berättelse:

”Idag är jag sponsor för några
nykomlingar och jag brukar påminna dem, liksom mej själv, om att lockelserna i
form av isrimmade glas på soliga uterestauranger i själva verket bara är
reklamfilm – spola fram till huvudfilmen brukar jag säga, för att påminna dig
om den negativa fortsättningen efter det där första glaset. Tar jag ett glas
idag så vet jag hur det slutar. På sätt och vis är jag tacksam mot dom som tar
återfall och kommer tillbaka för att berätta hur det var – så slipper jag göra
den erfarenheten.”

Ovanstående typ av glättiga resonemang kring alkoholism är
livsfarliga för den som är alkoholist. I kapitlet "Det finns en
lösning" i AA:s grundtext står i
kursiv stil på sidan 51:

Faktum är att de flesta
alkoholister, av ännu okända skäl, har förlorat sin valfrihet när det gäller
alkohol. Vår så kallade viljestyrka är praktiskt taget obefintlig. Vi är, vid
vissa tidpunkter, oförmögna att med tillräcklig kraft medvetandegöra för oss
själva minnet av det lidande och den förödmjukelse som vi upplevde så sent som
före en vecka eller en månad sedan. Vi är försvarslösa mot det första glaset.

När får vi i AA en Stora Boken med ett budskap?

 

Måste jag knarka för att vara
med i AA?

Om du har alkoholproblem hoppas vi
att du kanske stannar upp vid läsningen av någon av de personliga
berättelserna och tänker: ”Jaha, det där hände också mig”, eller,
ännu bättre: ”Ja, just så har jag känt det.” (Stora Boken sidan 14.)

 

”En dag satt jag där med en blodig
spruta i armvecket.”

Stora Boken, personliga berättelser,
sidan 372.

Författaren beskriver sedan hur han genomgår en sex månader lång Minnesotabehandling och börjar gå på AA-möten. Det
funkar inte särskilt bra, för på sidan 377 fortsätter han:

”Några starköl senare satt jag i
en knarkarkvart, dödsflummig på hasch och drog upp en kabel amfetamin på
spegeln.”

Någon därute i AA-land som kan förklara för mig varför i h-e den
här historien finns i samma bok som Anonyma
Alkoholisters grundtext?

 

Mer om personliga berättelser

 

I Stora Bokens grundtext hänvisas
ibland till de personliga berättelserna. Av dessa hänvisningar förstår vi att
de personliga berättelserna från början hade ett syfte – att ur olika
personliga perspektiv berätta om hur AA:s program fört alkoholister till samma
mål: en bestående och meningsfull nykterhet genom ett andligt uppvaknande.

På sidorna 75-76 i Stora Boken finns
följande hänvisning till de personliga berättelserna:

”I våra personliga berättelser kommer du att finna många olika
sätt på vilka varje enskild berättare närmar sig och förstår den kraft, som är
större än hans egen. Det spelar ingen roll om vi ansluter oss till ett
visst betraktelsesätt eller en särskild uppfattning. Erfarenheten har lärt oss
att detta är frågor som vi för vårt ändamål inte behöver bekymra oss om. Det är
frågor som varje individ själv får finna svar på.

I fråga om en sak är emllertid dessa män och kvinnor rörande
överens. Varenda en av dem har fått erfara och tror på en kraft som är större
än deras egen. Denna kraft har i samtliga fall åstadkommit det mirakulösa, det
mänskligt omöjliga. Som en berömd amerikansk statsman uttryckte det: "Låt oss
titta i resultatlistan."

Här har vi tusentals i sanning värdsliga män och kvinnor. De
förklarar uttryckligen att sedan de kommit att tro på en kraft som är större än
deras egen, börjat uttrycka coh tillämpa ett visst förtroende för denna kraft,
och börja göra vissa enkla saker, ja då har det inträffat en genomgripande
förändring i deras sätt att leva och tänka. Ställda inför sammanbrott och
förtvivlan, inför det egna totala misslyckandet, upptäckte de att de
uppfylldes av ny kraft, av sinnesfrid, lycka och en känsla av meningsfullhet.
Detta hände strax efter det att de helhjärtat uppfyllt några enkla krav. Tidigare
förvirrade och vilsna på grund av tillvarons skenbara meningslöshet, visar
berättarna på de underliggande skälen till att de gjorde tillvaron så svår för
sig. Det berättar varför livet var så otillfredsställande, oavsett drickandet.
De visar hur förändringen inträffade. När många hundratals människor påstår
att medvetenheten om Guds närvaro i dag är den viktigaste omständigheten i
deras liv, så utgör detta starka skäl för att man bör ha en tro.”

Snälla. Förklara för mig varför de
anonyma alkoholister som har skrivit dagens personliga berättelser har skrivit
som de gjort och varför Anonyma Alkoholister har publicerat dem.

Någon?

 

Vem skrev dyngan och varför
spreds den?

”I följande kaptiel ges klara
beskrivningar av hur vi tillfrisknade. Dessa följs av ett antal personliga
berättelser.

  
Varje person beskriver där med egna ord och från sin egen synvinkel hur
han skapade sitt förhållande till Gud.”

 
 

Så beskrivs på sidan 55 i Stora Boken de personliga berättelser
som följer efter Anonyma Alkoholisters grundtext, och som idag omfattar mer än
hälften av bokens totala volym (s 180-416).

Det var säkert en korrekt beksrivning av innehållet i de
personliga berättelserna när grundtexten gavs ut första gången, men idag så
rimmar den illa med vad som faktiskt står i dem.

I presentationen av de personliga berättelserna står i den svenska
utgåvan (2005) att de svenska berättelserna i huvudsak är nedtecknade under
perioden 1995-2001. De förekommer också några svenska berättelser av tidigare
datum, som är skrivna av svenska pionjärer inom AA. (Första svenska utgåvan av
Stora Boken gavs ut 1974.)

En mer korrekt beskrivning av de sentida, både amerikanska och
svenska, personliga berättelserna vore:

"Varje person beskriver där
med egna ord och från sin egen synvinkel hur han eller hon skapade sitt
förhållande till AA.”

För det är ungefär vad de innehåller. Berättelserna bygger på
(eller bidrog till att skapa?) AA-klyschor som ”Ta vad du vill ha och lämna
resten”, ”Nykter för min egen skull”, ”En dag i taget” och –
inte minst – begreppet ”nykter alkoholist” (som var en ren PR-grej
iscensatt av Minnesotaindustrin).

Självömkan ges stort utrymme. Andliga upplevser
förekommer knappast alls. Det är stor skillnad på djupet och tyngden i de
inledande kapitlens ”Doktor Bobs mardröm” och ”AA-medlem nummer tre” och resten
av berättelserna. (Det är för övrigt endast ”Doktor Bobs mardröm” som finns
kvar sedan den första utgåvan av Stora Boken – läs mer här!)

Där Doktor Bob och medlem nr Tre (Bill D) talar om befrielse från
alkoholism genom andliga handlingar, så beskriver till exempel en av de svenska
pionjärerna sin väg i AA så här:

”Denna kväll [det första AA-mötet] innebar
en total omvälvning av mitt liv, för redan då accepterade jag att jag var
alkoholist och att jag inte kunde dricka något mer. Jag kände mig ren och fri
när jag kom hem på kvällen, som om jag badat bastu. Det otroliga hände, att
efter att ha druckit alkohol i 37 år, har jag sedan dess inte behövt dricka en
enda droppe. Det är över 35 år.

Fann snabbt enkelheten i
programmet – håll dig ifrån det första glaset, så klarar du dig. Broschyren 'AA
i samhället' stoppade jag ner i innerfickan, så varje gång jag tog upp en
ciggarett ur etuiet, så blev jag påmind.

För att behålla min nykterhet har
jag engagerat mig mycket i servicearbete.”

Denne svenske oldtimer avslutar på sidan 228 sin berättelse så
här:

”Jag skulle också vilja dela med
mig några knep, som jag använder för att ibland styra mina tankar åt rätt håll.

Det ena är:

– Det finns ingenting som är så
jäkligt, att det inte blir värre av att ta en sup.

Det andra är:

– Det bästa sättet att fördärva
framtiden är att oroa sig över den.”

Jaha. Det var ju klokt sagt, om det nu inte vore så att AA:s
grundtext säger raka motsatsen när det gäller att försöka hålla sig borta från
första glaset genom att ”tänka smart”. Åtminstone när det gäller oss
alkoholister.

Det blir värre. Mycket värre. Här några exempel från berättelserna
”AA passar mig” samt ”Det var värre förr” (!):

”Jag började förstå att jag inte behövde dricka och att jag inte
behövde sluta dricka för all framtid. Jag skulle bara försöka låta bli att
dricka en dag i sändet – 24 timmar i taget.” (s 240}

”Trycket lättade ytterligare när jag förstod att jag led av en
sjukdom som jag kunde hejda genom att låta bli det första glaset.” (s 240}

”Några hade supit värre och ändå förblev de nyktra en dag i taget
tack vare AA – sa de. Nykterhet får man genom att inte ta det första glaset,
det var en stor nyhet – liksom att vi har problem för att vi dricker, inte att
vi dricker för att vi har problem.” (s 305)

”En berättade att han gick på lika många möten som dagar han
druckit, vilket var alla dagar de första fem åren, och ändå fick han tid över.”
(s 305)

”Det blev färre möten och de vita knogarnas kamp började igen för
denne Bror Duktig. Nyktert sammanbrott där en elakare och grymmare människa kom
fram än den onkytre varit. Skilsmässa och ny kontrollförlust med ny AA-start
med flera möten om dagen. Vändningen kom när jag tillfrågade en vinnare om
denne ville bli sponsor på riktigt. Att be om hjälp var handlingen som blev
vändpunkten, och sedan fortsatte jag med sponsorn i kursform en gång i veckan i
fem år.” (s 305)

Enligt AA:s femte tradition, så har AA endast ett enda syfte,
och det är att sprida AA:s budskap vidare.

Så varför sprider Anonyma Alkoholister en massa andra – och
motsägelsefulla – budskap i samma bok som innehåller AA:s grundtext?

Varför vill man inte längre följa den tydliga avsikt med de
personliga berättlserna som finns i meningen ”Varje person beskriver där
med egna ord hur han skapade sitt förhållande till Gud”?

De nyare utgåvorna av Stora Boken framstår som rena rama
beställningsarbetena från de företag som bedriver behandlingshem enligt den så
kallade Minnesotametoden. Alldeles för många "moderna" berättelser
handlar om ett evigt AA-gående, kaffekokande, konsekvenser och återfall.

Alldeles för få av dem handlar om ett helt nytt liv – och
därigenom befrielse från alkoholism – genom AA:s tolv steg.

Noterbart är, att inte en enda av de moderna AA-medlemmar som
skrivit i Stora Bokensäger sig ha tillfrisknat från sin sjukdom. De är kort
och gott nyktra alkoholister.

För sin egen skull.